Ett sant nöje
I dramat möter vi en svensk familjs konflikter, lidelser och upplösning. Gudrun firar sin 58:e födelsedag och familjen samlas. Hennes något äldre man, militären Sverre, som är blind - om han nu är blind? Tre söner, 30 - 40 år, tre döttrar, en blivande svärson och hans föräldrar. Samt en äldre hushållerska, Siv, vars enda ord är "Tack." och "Förlåt", ända in i det sista...
Den äldsta sonen, Ivar, ska bli militärattaché, men fadern Sverre avslöjar, att han istället fått sparken. Den bildsköne mellan-sonen, Einar, sitter i rullstol, galen och rabblande, men i hög grad medveten om vad som försigår runt omkring honom. Den yngste, Birger, är en självmordsfixerad, humoristisk, homosexuell skådespelare. Av döttrarna är Hilda den äldsta, lesbisk, frustrerad, men inte ensam. Den yngsta, Helga, är förlovad med godsägaren Leif, som samtidigt har ett förhållande med hennes tvillingsyster, Frida.
Dramat har två parallellhandlingar, bägge baserade på motstridiga, individuella uppfattningar om "sanningen". Gudrun, modern, är till yrke domare och barnen anklagar henne för att ha försummat dem till förmån för karriären. Hon argumenterar starkt emot och hävdar, att livet under alla omständigheter mest är sorg, smärta och kompromisser. Den andra handlingen, som accelererar i tredje akten, har sitt upphov i tvillingsystrarnas förälskelse i samme man. Mot slutet dör fadern Sverre och det utlöser ett formidabelt monologutbrott hos Siv, den under 60 år trogna tjänarinnan, som visar sig vara Sverres kuvade syster. (En mäktig roll för en erfaren, äldre skådespelerska.)