Jag hoppades hela tiden att det skulle hända nånting förskräckligt så att allt skulle kollapsa och vi måste skjuta en älg för att inte dö av hunger och hacka upp ett hål i isen för att få vatten. Och att jag skulle behöva er. Men nej för se männen var hela tiden tvungna att försöka göra livet lättare med en massa tekniska rackerier tills det inte längre fanns någon liv.

Jo, du har trevliga, små, förnuftiga medelmåttskänslor. Men också de har alltid två sidor. Motsatsernas simultanitet. Du har skapat en kompromissvärld där du inte behöver ta ställning till nånting alls.

Hur är det möjligt? 

Att den som står dig allra närmast har varit en större gåta för dig än för vem annan som helst, en förbipasserande, brödförsäljaren, frisören eller gatsoparen.

Det här är inte ett romantiskt drama. Du är inte huvudperson i ett romantiskt drama.  

Det här är en helt vanlig dag i ett helt vanligt rike.

Det blev visst helt tomt, mitt papper. Men det gör väl ingenting, ingen lär väl blanda ihop det med någon annans. Nu får nästa på tur komma upp. Hemskt att uppträda såhär.

Jag kan inte gå nånstans. Jag är alltid på samma ställe. Jorden rör sig, men jag står still. Sen kommer han och frågar var jag har varit, var jag har varit nu igen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Om jag skulle kunna visa hur stor min kärlek är så skulle den gå runt hela jorden och runt hela rymden och ännu runt det som är bakom rymden som människorna inte vet någo om och inte ens ser med satellit. Himmeln är så stor att dit ryms all kärlek. Det gör det inte alltid i människor.

Det betyder att vi alla är närmare sakkännedom i att vi erkänner att vi inte vet någonting alls. Kännande möjliggörs av våra sinnen och endast genom dem kan vi verkligen veta. Om ens då.

Alfabetet… Jo, det är också viktigt, så kan man läsa kokböcker och serietidningar. 

Denna predikan är för flocken som vandrar på jakt efter lyckan men som inte vet var lyckan finns, som i sin stora ängslan fattar fel beslut, som finner sitt barn i en fruktansvärd kvarn, som mal och mal, som en djävulskvarn, som gör att människorna blir ensamma och utan ideal.

Jag kan förvandla mej till vem som helst, och bäst är jag i rollen som killen som klarar sej bra i skolan. Åtminstone då pappa och mamma är publik.

Kan konsten förändra verkligheten? 
När tröstade du någon sist? 
Vill du ha en gåva? 
Tycker du om ketchup? 
Gillar du att köra fort?

Vad är vi annat än varandras ställföreträdare? En vacker dag kommer du att märka hur någon annan tar över din roll och du själv sitter där din granne förut suttit…

Jag ville inte putta kiwin på marken då. Jag ville bara fånga grodan för annars berättar den. Faktiskt.

Jag har alltid haft väskan redo, men i gömman, Så att det inte ser ut som en flykt.

Mammor säger alltid att man måste tvätta öronen men nu sa mamma ingenting.